Därför vill jag kalla mig feminist


Ja egentligen kan jag tycka att ordet borde vara humanist men nu är ju det då upptaget av en förening som motarbetar religion och humbug. Hedervärt i sig men inte det jag helsst skulle vilja att humanismen stod för.

Egentligen är rasism, genusförtryck och sociala orättvisor samma troll i olika skepnader. Du är värd mer än jag.

Normerna är ju som vi alla vet vit medelålders man med chefsjobb som bor i villa med fru som deltidsjobbar och välartade vita barn som har fina betyg och idrottar. Hur många lever egentligen upp till detta?

Jag är ensamstående mamma till en nu vuxen man. Jag är väldigt misslyckad eftersom man inte ”ska va” singel Jag är inte lång blond kvinna med stor byst och extremt smal i övrigt. Jag har stora fötter, kort grått/vitt hår. Jag är glad, men inte morgonpigg. Jag förväntas vara en god lyssnare, laga bra näringsriktig mat, städa, tvätta, sy och baka, bra på hushållsekonomi, fixa bil som går sönder och behöver vinterdäck, tjäna pengar, exemplarisk förälder osv.

Hör ni hur galet detta är? Men som ”feminist” måste jag då verkligen vara självgående i alla dessa lägen? Borde inte feminismen handla om att vi alla får misslyckas och vara bra på olika saker? Som feminist vill jag inte framstå som nån superkvinna som klara mig utan en man eller vänner eller flickvän eller vad jag nu väljer.

Men jag väljer ändå att kalla mig feminist. För det är jag själv som måste definiera vad ordet betyder för mig. Det innebär en grundinställning om att vi alla är lika mycket värda som människor. En solidaritet med de som har det sämre av olika anledningar. Respekt för det vi inte förstår och en kamp mot alla rädslor, allt våld och alla orättvisor.